En krönika om att vara människa
Hej Dagboken! Idag är himlen blå och blåsvädret i fullfart. Hela skolan är iväg på friluftsdag, en dag som jag valde att artigt tacka nej till då min kropp inte riktigt är i dess fullaste kapacitet efter att en oinbjuden förkyldning kom och hälsade på i helgen. Av den anledningen sitter jag nu här inne på mitt rum och tittar ut på himlen som är blå och blåsvädret som slår.
För några dagar sen var jag i Karlstad och tog körkort. De säger att det är någonting riktigt stort att ta körkort, en milstolpe i livet. Jag är bara glad att jag inte behöver spendera mer tid och pegnar. Nu kan jag ju göra någonting jag vill, som att lära mig hur man bakar surdegsbröd, eller att skapa en helt ny musikstil.
Musikstil, är inte det ett sällsamt ord ändå? En musikalisk stil. En stil i musik. Som om allt man inte kan ta på måste kläs i ord och identifieras för att kunna existera. Någonting att identifiera sig med som människa - en stil.
En stil att ta efter för att känna tillhörighet till en grupp. Någonting att göma sig i för att kunna sätta ord på vem man är. En ytlig gemenskap.
Kanske är stil just precis det vi behöver för att känna att det vi gör är viktigt. Att vi har en anledning till varför vi gör det vi gör. Stil och identifikation - två vänner som går brevid varandra hand i hand.
Allt vi människor vill är att räcka till. Helst vill vi räcka till för alla, och mest hela tiden. Då är allting som bäst.
Många gånger borde vi kanske fråga oss själva; Räcker jag till för mig själv, just nu? Istället för att fråga; Vad ska jag göra för att räcka till för andra? Om jag räcker till för mig själv, så behöver jag ingen annan i hela världen. Då har jag allt jag behöver, just precis nu.
Många är de tidningar som säger hur vi ska vara och vad vi ska gilla. Vi tittar på filmer och lyssnar på musik som kastar budskap till oss som vi kanske egentligen inte är villiga att stå för. Du ska ha ett jobb, bli kär i rätt person, gilla det du gör och göra det du gillar, dela med dig av dig själv till en värld som är beroende av att du gör som du blir tillsagd. Det är viktigt att vi känner oss självständiga, har bra självkännsla och är starka i våra val i livet. Bara du gör som alla andra.
Hur långt är vi villiga att gå i en ständig kamp mellan att vara fri och att vara en del av ett pussel som kallas samhället? Är vi tillräkligt självständiga för att börja älska oss själva?
För några dagar sen var jag i Karlstad och tog körkort. De säger att det är någonting riktigt stort att ta körkort, en milstolpe i livet. Jag är bara glad att jag inte behöver spendera mer tid och pegnar. Nu kan jag ju göra någonting jag vill, som att lära mig hur man bakar surdegsbröd, eller att skapa en helt ny musikstil.
Musikstil, är inte det ett sällsamt ord ändå? En musikalisk stil. En stil i musik. Som om allt man inte kan ta på måste kläs i ord och identifieras för att kunna existera. Någonting att identifiera sig med som människa - en stil.
Dagens ord: Stil - Någonting att identifiera sig med.
En stil att ta efter för att känna tillhörighet till en grupp. Någonting att göma sig i för att kunna sätta ord på vem man är. En ytlig gemenskap.
Kanske är stil just precis det vi behöver för att känna att det vi gör är viktigt. Att vi har en anledning till varför vi gör det vi gör. Stil och identifikation - två vänner som går brevid varandra hand i hand.
Allt vi människor vill är att räcka till. Helst vill vi räcka till för alla, och mest hela tiden. Då är allting som bäst.
Många gånger borde vi kanske fråga oss själva; Räcker jag till för mig själv, just nu? Istället för att fråga; Vad ska jag göra för att räcka till för andra? Om jag räcker till för mig själv, så behöver jag ingen annan i hela världen. Då har jag allt jag behöver, just precis nu.
Många är de tidningar som säger hur vi ska vara och vad vi ska gilla. Vi tittar på filmer och lyssnar på musik som kastar budskap till oss som vi kanske egentligen inte är villiga att stå för. Du ska ha ett jobb, bli kär i rätt person, gilla det du gör och göra det du gillar, dela med dig av dig själv till en värld som är beroende av att du gör som du blir tillsagd. Det är viktigt att vi känner oss självständiga, har bra självkännsla och är starka i våra val i livet. Bara du gör som alla andra.
Hur långt är vi villiga att gå i en ständig kamp mellan att vara fri och att vara en del av ett pussel som kallas samhället? Är vi tillräkligt självständiga för att börja älska oss själva?
