Körsbär<3

Jag älskar vårat körsbärsträd här hemma i trädgården! I onsdags plockade jag runt 5 liter körsbär från en stege som var läskigt hög, och nu efter några dagars rensande så har det blivigt både paj och likör, och snart även sylt. Lovely!

 

Hyravisa, ex tempore

Man går i en stor stad, det är alltid trångt på trottoarerna, som om föreställningen var över. Det är den, skulle man kanske säga och mena att vi sedan länge har transplanterats. Det finns en sorg här någonstans, eller ett torg vilket är ungefär samma sak för mångsidiga organ som vi. Skillnaden mellan oss är bland annat att allting tas ifrån oss olika fort. En hinner inte börja tala, en annan hinner just inse att tingen uppstår när tillräkligt många hemligheter kolliderar. En tredje förstår att det inte finns något ensammare än hjärnan. Stum och orörlig ligger den, näbb-, och vinglös i sitt trånga benfängelse. Dess celler dör en efter en, som stjärnorna och våra sänglampor om söndagskvällen när minnena glöder för ingen och man vänder sig på sidan med en tärande frånvaro av rädsla, rullar som en sparkad flaska in i en dröm om något som passar bra att glömma. Sedan stiger man evolutionärt över dagens nylaggda parkett, storrutig, som jordbrukslandskapen, stadsplanerna och ens förstånd. Himlen bekräftar att vi alla är miniatyrer i skala 1:4000 000 000, men grundlurat Marx och Kristus har vi gjort och provinsiell kan ingen vara, för var vi än håller till är vi någontstans i hela världen. Alltmedan döden fortsätter att picka sig ut ur handgranaterna i någon avkrok, precis som i DN:s serie för vuxna, och man med jämna mellanrum möter en eller annan som har hittat ett par av ens gamla avlagda gester, vilket får en att rycka till och vilja slita av honom dessa plagg, klä av honom in på bara förlamningen, men i stället sträcker hjärnorna fram sina händer och stirrar på varandras tittägg en stund innan man går vidare, kanske ned till havet för att gissa vågornas ordningsnummer och med eller utan pappershatt äntligen känna svindeln vid ögats kant. Information om nya dagar sänds tills vidare fortlöpande i skepnad av ett ständigt framrullande brev vilket kastar ett flackande sken mot rymdens invecklade väggar, och håller den rasande fången i skallen vid liv, hans irrande rop kan höras ur munnen. Man står framför ett stort havs grå och knotiga tiljor. Städer och båtar stretar nånvart, som på en tapet i ett moltyst och avsides rum vars dörr är så ändlöst vit att varje besökare raderas ut. Men det är ändå något annat man minns när man återvänder och känner stadens regn av fönster mot ansiktets skämtparaply, låter händerna stå och hänga i sina skrynkliga återvändsgränder tills några andra lagom erfarna kommer förbi. Tillsammans går det att beklaga döden, analfabetisk, ensam och oskuld. Vi är tillräckligt blinda och nakna. Detta var hela poängen.

 

- Ulf Eriksson ur "i förut lugna rum" från 1983

Här är deras historia.

Det är många starka berättelser som kommer fram från de grymma, hemska, hänsynslösa händelserna på ön Utöya. En av dem finns att läsa på Prableen Kaurs blogg. Där berättar hon detaljerat om hur hon lyckades överleva och såg sina vänner skjutas ihjäl. Den är värld att läsas.

 

Helvete på Utöya

 

Mitt krypin

Att vara nybörjare är också att växa.

RSS 2.0