Måndag, ute på vägen under något som känns som världens längsta bussresa. Vi är påväg mot skåne och Danmark med våran klass för att spela och sjunga. Visa upp oss för omvärlden under en vecka, några väl utvalda stunder i rampljuset.

Vi har åkt buss sen kl 07.30 imorshe då vi lämnade Kävestas mark. Många är trötta och hungriga och längtar efter att få sträcka ut sin kropp som blir mer och mer lik Farmors sega kålor för varje mil.

Igår städade jag hela huset, från golv till tak. Det enda som jag har kvar tills efter resan är att moppa golven i alla rum, sen är det färdigt att bo och förhoppningsvis också lite lättare luft att andas.

Så livet rullar på, i takt med bussens långsamma svajande på vägen.

Jag har återfått ett glödande korn för poesi, fast denna gången är jag mer intresserad av att läsa sånt som andra har skrivit än att själv vara författare. Ett litet besök i någon annan persons tankerum.

Här är en dikt skriven av Ulf Lundell som jag tycker mycket om.

Dikten heter Kind.

Jag behöver din kind 
Din lena varma kind
Den lugnar mig
Den talar till mej
Den säjer att jag får
Du ler
Jag kysser din kind
Den blir lite våt
Jag kysser din andra kind
Den har små vita fjun
Den säjer
att jag ska kyssa dina
läppar
Dom öppnar sej
Jag öppnar mina och kysser dej
Vi kysser varann länge
Tungorna leker med varann
Jag håller handen mot din kind
Den är så varm
Jag lägger min kind
mot din
och så ligger vi länge
och bara
andas