Möte

Så mötte hon mig på vägen.

Det var en härlig tid, min vän, ty ingen annan skola göra mig så upprymd som solen själv.

I denna stund, vi hava varandra i nära tilltro för det öppna sinnet, och hjärtan tillkommes att fyllas med sång och glädje.

Där vi gå, hand i hand, utan minsta tillstymmelse till smälek för varandra.

Blott en pust från norr, kan ej göra våra ljumma fläktar svala.

Så kan ej heller en ömsesidig kyss få de mjukaste av läppar att förtvina.

Ack dina läppar, de är av färgen på ett äpple, med en saft så mild att den skola göra det allra mest oskuldsfulla barn grön av avund.

Till sinnet samma lekfullhet som hos en sparv, till själen likt en saga med sin kärleksfulla charm.

Ej heller att förglömma din oemotståndliga barm, graciös som svanen med sin förlängda arm.

Du är så varm!

Åh, du tränger min sorg och längtan in i glömska, för du är lika öppen som en ros, så väl lika ståtlig som eken med sin krona buren högt över ytan på havet.

Ty havet är det enda som begränsar oss nu.

Det var så jag mötte henne.

Så mötte hon mig på vägen.


//Maj 2008



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0