Det var vi som inte hade någonting bättre för oss. Vi var unga och starka. Vi var vakna människor som sökte de riktiga svaren. I våra lekfulla ögon fanns det ingen som kunde tala om för oss vad vi borde göra och inte borde göra. Vi var barn av vår tid, och vi var lyckliga.
I våran trygga håla satt vi och täljde kärlek med kniv. Sanningarna skapade vi oss av drömmarna som vi varsamt placerade i en ask, och sedan satte på ett hänglås stort som en jättes hand. Vi släppte aldrig ut dem. Vi saknade dem ibland men tillät ingen ifrågasätta våra val. Vi ville vara starka.
Så där gick vi under regnet och svalkade fötterna i morgondagg. Sökte efter solen som lockar oss att hålla om varann.
Vi var nära vad som nog skulle kallas för en overklig osammanhängande tid av skönhetslysternas katastrofala älskhetsglans. Vi var nära, och vi tog hand om varandra som våra egna händer. Sommarens kalla stjärneglans ifrågasatte vårat mål för dagen, och vi var bundna.
Vi var bundna. Äntligen.