Man går i en stor stad, det är alltid trångt på trottoarerna, som om föreställningen var över. Det är den, skulle man kanske säga och mena att vi sedan länge har transplanterats. Det finns en sorg här någonstans, eller ett torg vilket är ungefär samma sak för mångsidiga organ som vi. Skillnaden mellan oss är bland annat att allting tas ifrån oss olika fort. En hinner inte börja tala, en annan hinner just inse att tingen uppstår när tillräkligt många hemligheter kolliderar. En tredje förstår att det inte finns något ensammare än hjärnan. Stum och orörlig ligger den, näbb-, och vinglös i sitt trånga benfängelse. Dess celler dör en efter en, som stjärnorna och våra sänglampor om söndagskvällen när minnena glöder för ingen och man vänder sig på sidan med en tärande frånvaro av rädsla, rullar som en sparkad flaska in i en dröm om något som passar bra att glömma. Sedan stiger man evolutionärt över dagens nylaggda parkett, storrutig, som jordbrukslandskapen, stadsplanerna och ens förstånd. Himlen bekräftar att vi alla är miniatyrer i skala 1:4000 000 000, men grundlurat Marx och Kristus har vi gjort och provinsiell kan ingen vara, för var vi än håller till är vi någontstans i hela världen. Alltmedan döden fortsätter att picka sig ut ur handgranaterna i någon avkrok, precis som i DN:s serie för vuxna, och man med jämna mellanrum möter en eller annan som har hittat ett par av ens gamla avlagda gester, vilket får en att rycka till och vilja slita av honom dessa plagg, klä av honom in på bara förlamningen, men i stället sträcker hjärnorna fram sina händer och stirrar på varandras tittägg en stund innan man går vidare, kanske ned till havet för att gissa vågornas ordningsnummer och med eller utan pappershatt äntligen känna svindeln vid ögats kant. Information om nya dagar sänds tills vidare fortlöpande i skepnad av ett ständigt framrullande brev vilket kastar ett flackande sken mot rymdens invecklade väggar, och håller den rasande fången i skallen vid liv, hans irrande rop kan höras ur munnen. Man står framför ett stort havs grå och knotiga tiljor. Städer och båtar stretar nånvart, som på en tapet i ett moltyst och avsides rum vars dörr är så ändlöst vit att varje besökare raderas ut. Men det är ändå något annat man minns när man återvänder och känner stadens regn av fönster mot ansiktets skämtparaply, låter händerna stå och hänga i sina skrynkliga återvändsgränder tills några andra lagom erfarna kommer förbi. Tillsammans går det att beklaga döden, analfabetisk, ensam och oskuld. Vi är tillräckligt blinda och nakna. Detta var hela poängen.

- Ulf Eriksson ur "i förut lugna rum" från 1983

Jag behöver din kind

Din lena varma kind

Den lugnar mig

Den talar till mig

Den säger att jag får

Du ler

Jag kysser din kind

Den blir lite våt

Jag kysser din andra kind

Den har små vita fjun

Den säger

att jag ska kyssa dina

läppar

Dom öppnar sig

Jag öppnar mina och kysser dig

Vi kysser varann länge

Tungorna leker med varann

Jag håller handen mot din kind

Den är så varm

Jag lägger min kind

mot din

och så ligger vi länge

och bara

andas

/Ulf Lundell

Jag har snurrat runt i stan / ända sen du gav dig av

Torkar tårarna med spriten / som du glömt på min balkong

Det var evigheter sen / och natten var lång

Jag minns saker som du sa / om livet som du ville ha

Jag kanske borde lyssnat bättre / men vad hjälper det mig nu

Jag slår på radion dom spelar Thåström / Jag sjunger "fan FAN, det skulle var't du!!!"

Men du finns ingenstans

Du finns ingenstans

Du finns ingenstans

Du finns ingenstans

Jag har räknat alla dar / och jag minns den gång du sa

"Som man bäddar får man ligga / och jag lägger mig nu

Jag har tröttnat på att vänta / dag och 24/7

Vi kunde säkert ha gjort mer / av dagar som vi fick

men jag känner inte för att tänka / på "om om inte fanns"

Så jag bugar djupt och frågar / "får jag lov till en evig sommarvals"

Men du finns ingenstans

Du finns ingenstans

Du finns ingenstans

Du finns ingenstans

Jag går till krogen ringer grannen skriver till din bästa vän

Jag hälsar på din kära mor för jag minns inte var du bor

Jag har glömt din adress efter varje hemmafest

Jag har gått i terapi, till och med börjat gå till kyrkan där jag ber en bön ibland för att lotsas du är nära

Jag hör av mig till polisen, springer runt i hela stan!!!

Men du...

Du finns ingenstans

Du finns ingenstans

Du finns ingenstans

Du finns ingenstans

En sång för jordens lyckokraft, ett rus för lustens natt.

Toner som jag giver dig, du tog dem i ditt hjärta

och du sjöng!

Jag fanns där dina tårar föll, jag såg dem landa mot ditt bröst.

Mot berget droppar regnets röst, och längtan blir din tröst.

Du satte dig ner vid ett gammalt träd, du såg dess visdom med beundran.

Toner om alla dagar som

du drömt om fjärran länder.

Lyssna... bäcken porlar än, det är viskningar från dina fäder.

Du satte dig ner för att lyssna

och du sjöng!

New moon and I pick up some pieces of the ground.
They belong to you but you're nowhere to be found.
Heartbeats, I could not resist the moving sound.
I feel my body dance while my soul is living around.

I love to live, I love to live... (x2)

Black heat, a sensitive deep with love around.

I'm laying down the ground to wait for all the speed to come

våld, straff och skuld / du pryder öronen med guld
vem var den förste / att landa i ditt näste?
kunskap i mun / du har ett hjärta ifrån Lund
säg hur kan jag / möta din blick från där du sitter?

kärlek och smek / är inte längre någon lek
frågor som bränns / och trasslar in sig i sitt nystan
tankar som kom / när du försökte somna om
varför ska jag / ge dig en chans när du är bitter?

sånger om dom / som blåser rättvisans ballong
men svar är aldrig mer / än de fingrar handen hittar
dröm, makt och tro / har du nån ro i dina skor
Är ditt grepp om min hals / lika starkt när hjärtat brister?

damdap-dadum didldo-didldo barida-dum
hamdap-dado bedida-dam daldobe-dittan
woam-whoppado berildan-dejra do-didum
rumballa-rumballa whemawhallie-whicka