Bloggar och kärlekar
Ja, timman är sen och jag borde ha lagt huvudet mot kudden för länge sedan. Men jag har hittat så fina bloggar som jag inte kan slita mig ifrån. Älskar när man hittar människorn som inspirerar en.
Bloggar som jag läser just nu;
Sandra Beijer bloggar om livet i New York och är krönikör på Sofies Mode. En väldigt fin blogg som man kan bli inspirerad av att läsa.
Jennifer Stroud bor i Edingbourgh där hon studerar psykologi. Hennes blogg är fylld av vackra bilder från hennes lantgård hemma i småland med alltifrån sömniga katter, betande hästar, läckra frukostar och allt annat vackert som hon lyckats fånga med en kamera.
Underbara Clara känner många igen, en riktigt inspirerande blogg i lantlig stil.
Sen måste jag bara referera till en komentar på ett inlägg i Sandra Beijers blogg Nio till fem. En fantastisk beskrivning av hur det kan vara att inte längre få vara ett med sin stora kärlek:
Förlåt om det låter som en floskel men jag tänker såhär:
Varje unik kombination av människor är lite som ett eget land, med eget språk, egna traditioner, egna lagar och en egen kultur.
Det kommer aldrig att finnas ett likadant land igen. Världen är full av länder som ingen bor i längre, men som vart och ett finns kvar i minnet hos de tidigare invånarna.
Och i det landet som du och L bodde i, kommer det för alltid vara ni som är det fina.
Era bilder på sedlarna.
Ingen annan kan nånsin kliva in i det landet, eller ta den platsen som var din.
Den killen som L är där, är för alltid bara din. Alltså på riktigt; han kommer aldrig att ge samma kärlek, samma människa, till någon annan – för din upplevelse av honom fanns från början till slut inuti dig.
Han var den där mannen i ditt hjärta och i dina tankar (precis som alla våra upplevelser i livet är just våra, skapade av våra intryck i kombo med vårt inuti).
Just nu ser du det vackra i ert land, det kommer du göra i framtiden också.
Och ja, det kommer du att småle över, och känna djup värme och melankoli över när minnet sveper förbi dig i framtiden. Men.
Jag har rest mellan många sådana länder i mitt liv och en sak har jag lärt mig om det: Varje land som jag bosatt mig i, som jag slagit rot i mer än för en stund, har varit ännu varmare och ännu mer demokratiskt än det förra.
Därför att det som var fint i varje land var till hälften jag, och den halvan tar jag med mig hela livet. Det är från ett varmare, ännu bättre land du kommer minnas L om några år.
Jag lovar.
Efter en tid tänker man att “hade jag inte plockat ogräs hela tiden i vår trädgård, så hade jag det funnits ogräs där och inte bara blommor. Utan mig är han inte den mannen”. Det kommer fortsätta att vara sådär vackert i det landet som du nu har lämnat.
Men om en tid kommer du se att utanför ert land är han inte vacker på samma vis. Det var du som gjorde landet till ett paradis för dig. Du är hon som kan skapa kärlek och vänskap i din värld, det kommer du fortsätta med. Och livet är så beskaffat att man blir bättre och bättre på det.
Varje unik kombination av människor är lite som ett eget land, med eget språk, egna traditioner, egna lagar och en egen kultur.
Det kommer aldrig att finnas ett likadant land igen. Världen är full av länder som ingen bor i längre, men som vart och ett finns kvar i minnet hos de tidigare invånarna.
Och i det landet som du och L bodde i, kommer det för alltid vara ni som är det fina.
Era bilder på sedlarna.
Ingen annan kan nånsin kliva in i det landet, eller ta den platsen som var din.
Den killen som L är där, är för alltid bara din. Alltså på riktigt; han kommer aldrig att ge samma kärlek, samma människa, till någon annan – för din upplevelse av honom fanns från början till slut inuti dig.
Han var den där mannen i ditt hjärta och i dina tankar (precis som alla våra upplevelser i livet är just våra, skapade av våra intryck i kombo med vårt inuti).
Just nu ser du det vackra i ert land, det kommer du göra i framtiden också.
Och ja, det kommer du att småle över, och känna djup värme och melankoli över när minnet sveper förbi dig i framtiden. Men.
Jag har rest mellan många sådana länder i mitt liv och en sak har jag lärt mig om det: Varje land som jag bosatt mig i, som jag slagit rot i mer än för en stund, har varit ännu varmare och ännu mer demokratiskt än det förra.
Därför att det som var fint i varje land var till hälften jag, och den halvan tar jag med mig hela livet. Det är från ett varmare, ännu bättre land du kommer minnas L om några år.
Jag lovar.
Efter en tid tänker man att “hade jag inte plockat ogräs hela tiden i vår trädgård, så hade jag det funnits ogräs där och inte bara blommor. Utan mig är han inte den mannen”. Det kommer fortsätta att vara sådär vackert i det landet som du nu har lämnat.
Men om en tid kommer du se att utanför ert land är han inte vacker på samma vis. Det var du som gjorde landet till ett paradis för dig. Du är hon som kan skapa kärlek och vänskap i din värld, det kommer du fortsätta med. Och livet är så beskaffat att man blir bättre och bättre på det.
