Jag säger som mina vänner, det har aldrig varit så här jobbigt att få sommarlov. Idag, måndag, börjar första veckan utan Kävesta folkhögskola, och jag har bara separationsångest och gråter hela tiden. Jag hann inte ens säga hejdå till alla underbara människor. Bilen stod och väntade med två eller åtminstonde en överhettad person som bara ville sätta nyckeln i låset och åka. Tio minuter hade jag på mig, annars skulle skjutsen åka utan mig. Det var ju bara att slänga sig på det och åtminstonde ge nästan alla en tiosekunders kram och önska lycka till med allt. Nu, två dagar senare, känns det som att ha kastat en vacker, ovärdelig diamant i havet. Efter två underbara år sprang jag bara därifrån och lämnade allt bakom mig. Jag hann inte ens säga hejdå.

Nu har jag sommarlov i en vecka, sen börjar min högaktiva jobbsommar.


Hejdå Kävesta folkhögskola. Tack för allt.


<3