Normer

Idag på jobbet satt vi fyra stycken i fikarummet (Jag och tre killar, kanske mellan 16-17 år) och kom in på ämnet film. En av killarna satt och berättade om en film som han hade sett som var blodig och aktion-aktig som han tyckte var bra. Ja, den var så bra att han sa "Det är en film som alla gillar, i alla fall om man är kille." Varpå en annan kille svarar "Brokeback Mountain kan man gilla om man är kille".

 

Ja, det är en bra film hinner jag tänka, innan den tredje killen svarar "Ä ru bög elle?"

 

Jag kände hur jag blev arg, hela min kropp fick någon konstig värme och hjärtat hoppade litegrann. Jag ville säga emot, säga vad som helst för att bara sudda över hela situationen. T.ex. "Ja, brokeback mountain verkar vara jätte bra!" eller "Jaså, så om man gillar en film där en bög är med så är man själv en bög? Och alla heterosexuella killar gillar action och tjejer romantiska komedier?" Jag ville mosa honom, eller i alla fall ställa mig på den andra killens sida. Men jag gjorde ingenting. Jag bara satt där och åt min mat och kände mig hjälplös. Jag skämdes, över mig själv för att jag inte gjorde bättre än så. Skämdes för att jag vet att jag är så mycket starkare än den där unga killen som sa det där, skämdes över att jag inte stod upp för någonting som en stor del av min bekantskapskrets är en del av - ett annat genusperspektiv.
De som är anti mainstreem och identitetssökare. De som utgör den procentuellt låga mängden människor som inte ser samhällsnormerna som självklarheter. Det kändes som att jag svek dem allihop, och mest av allt mig själv, eftersom även jag är en del av denna lilla skara som utmanar tankar om att allting ska vara på ett visst sätt. Jag sa inte emot, jag stod inte upp för de som tror på livet och kärleken. Jag blev arg på den unga killen, men mest arg blev jag på mig själv.

Har varje människa en uppgift? Ett livsuppdrag som man lever för att genomföra. Jag känner att min livsuppgift är att utmana normen.
Jag känner att jag ska utmana alla normer som finns - heteronormen, könsnormen, stil- och modenormen. Norm-normen. Jag känner ett behov av att göra världen lite, lite bättre - och inte lämna någon utanför. Jag har behov av att känna mig fri och vara oberoende av att människor har fördommar om det som inte följer strömmen. Det är också därför som jag vill bli lärare - för kanske kan jag genom att stå för det jag tror på vara ett stöd för de som känner att de inte passar in, och förhoppningsvis även inspirera till lite eftertanke hos de som anser att alla ska vara stöpta i samma form. Det är på det sättet som jag vill påverka - genom att bara vara den jag väljer att vara, och att stå för det. Jag vill visa hela världen att mångfald också är en samhällsrikedom, utan den kulturella mångfalden och egenheten hos varje individ är världen grå och meningslös. Jag vill därför göra mitt bästa för att vara en förebild för de elever som snart ska komma ut i samhället och samverka med många olika typer av människor, för i slutändan så är det viktigare än alla höga betyg och fina provresultat tillsammans. Vi måste lära oss att respektera varandra. Vi är ju människor.

Mitt krypin

Att vara nybörjare är också att växa.

RSS 2.0