Igår pratade jag några minuter i telefon med en som jag tycker om. Han är precis på andra sidan jordklotet. Varje gång vi har lagt på så säger jag till mig själv att försöka "släppa" vad jag känner och fortsätta som om livet var här och nu. "Emma, skit i det! Det är inte värt det! Skit i det bara Emma!"

Jag misslyckas totalt.

Det som gör det ännu lite jobbigare är att veta att på andra sidan jorden så sitter det någon och tänker exakt lika dant.

Saknar lika mycket... Tänker lika mycket... Gråter lika mycket... Säger till sig själv att försöka släppa det och gömmer sig i alkorus.

Det gör det inte direkt lättare att släppa...

Jag har väldigt svårt att öppna mig när det gäller kärlek. Gömmer mig hellre och är nöjd med att ha vänner som bryr sig. För tänk om kärleken försvinner? Eller om han kommer på att jag inte alls är den som han trodde att jag var? Han kanske kommer på att jag är lite för speciell för hans tyck och smak och inte alls tycker att jag är sådär härligt skön längre?

Men vem bryr sig egentligen, vill han ha mig så är det ju mig han vill ha. Men jag kan inte öppna mig. Vågar inte. Vill inte. Alldeles för rädd för vad som kan komma fram.

Saknar dig så jag går sönder...