Det börjar lukta kärlek och höstkyla i sensommarluften.
Jag är inte rädd längre Io Non Ho Paura Jag är inte längre rädd för hösten och mörkret som kommer med den.
Jag är inte längre rädd för vad som kommer när jag inte vet vad som ska komma.
Jag är redo att omfamna hösten med vantar, halsduk och jacka och göra ett viktigt beslut över någonting som kanske kommer att förändra min värld... för alltid?
Kanske tar vagnen ett plötsligt hastigt sidospår - kastar in mig på en helt okänd bana in i en helt okänd situation in på helt okänd mark, in på någonting som jag aldrig trodde fanns.
Skakar om kupéerna med herrarna som sitter med tidningen i knäet och kaffet ångande mot handflatan. Mammorna som äntligen har lyckats hamna i någon slags ytlig slummer för att försöka ta igen förlorad sömn. De bekymmerslösa barnen som skrattar och omfanar världen i sin lilla kropp spärrar upp ögonen och undrar vad som fick deras vackra orörda värld att krossas, lika skört som det tunnaste vinglas glittrande mellan tummen och pekfingret.
Mamma sover inte längre. Tidningen ligger på golvet, och kaffet kan bara jämföras med en dålig avbildning av Afrika.
Det är dags att gå av nu. Nästa station: Okänd... 
Jag är redo nu, jag är redo för att göra allt vad som krävs även när det inte krävs någonting. Redo för att göra det som bara kan vara det bästa att göra just i stunden... Pulsen.... Känner du.... Pulsen..... I stunden..... ?........
Jag är redo nu.
Och jag är inte rädd.