jag har inte kunnat sova sen dess
Men jag känner äntligen
äntligen
känner jag mig
levande

Vet inte vad du förväntar dig att jag ska göra
Vet inte vad jag förväntar mig av dig
Vet ju knappt vad närhet är
men jag kommer aldrig glömma
den där gången
då jag kände din värme
energin
från din kropp
som låg så nära
så nära...

Då...
när vi fortfarande
var ett....

kommer ihåg hur vi
smälte ihop
passade som två pusselbitar
helt olika
men ändå så lika
Hur vi
blev en kropp
en själ
en röst
med ett och samma hjärta
ett och samma mål
ett liv...
kommer aldrig glömma
hur stjärnorna blinkade mot mig
och i takt med musiken
viskade dom sina löften
löften om kärleken
löften om framtiden
löften om oss

men musiken blev vildare, galnare
och argare
fiolerna började gnissla
pianot började spela någon slags vild macarena
och kören tycktes ha fått ett akut fall av lunginflamation
och mitt i mullret
ovetande om vad som egentligen höll på att hända
där stod vi
under stjärnhimlen
den glada, eviga
sjärnhimlen
ovetande om framtiden
det gällde bara ynka få timmar innan vi stod vid slättens kant
och vacklade åter
mellan valet och kvalet
Ja eller Nej?
Hit eller Dit?
Du eller Jag?
Men då
då när allting fortfarande var en lek
då när allting fortfarande fanns...
can we go back
back to how it was?
då när det inte behövde finnas någon förklaring
då
när vi
fortfarande
var
ett.